Söndagsfundering

I helgen var vi på bröllop, mycket trevligt, men det här inlägget kommer att handla om något annat. För jag tror att jag har löst en vanlig diskussion. Killar diskuterar lumpen och tjejer diskuterar förlossningar för att jämföra vem som hade det värst. Men det kunde inte bli mer fel.

På bröllopet träffade jag en tjej som fick sitt första barn förra veckan. Utanför kyrkan pratade hon, jag och en mamma till om just förlossningar. Men det är inte för att jämföra vem som hade lättaste eller svårast. Nej, det är för att förlossningar är det största som kan hända i en kvinnas liv och även om pappan till barnet är med i samma rum som förlossningen tror jag inte att han kan förstå vad man upplever när man föder fram ett barn till världen. Bara en annan mamma kan förstå hur ont det gör, hur stark man känner sig, hur svag man kan känna sig bitvis, känslan av att "det här går inte" och samtidigt lyckoruset och hur fantastiskt underbar en förlossning är. Vi mammor diskuterar inte förlossningar för att frossa i blodiga detaljer utan för att dela upplevelsen med någon annan som var med om samma situation. Även om det inte går att jämföra så kan man dela alla känslor en gång till; panik, smärta, glädje, svaghet, starkhet, overklighetskänsla och tacksamhet. Vi pratar helt enkel förlossningar för att dela ögonblicket en gång till eftersom det trots allt var det bästa som hänt oss. Nästa gång när ni hör några mammor diskutera sina förlossningar, med eller utan detaljer, titta på deras ögon. Det är inte fasa som lyser där utan glädje!