Jag älskade böckerna om Saltön som Viveca Lärn skrivit. Därför hade jag höga förhoppningar på den här och visst är det en bok som på många sätt påminner om Saltön-serien; ett stort, varmt persongalleri, målande beskrivningar av Göteborg som får mig att längta dit och ett humoristiskt, varmt språk. Ändå saknar den något som jag inte kan sätta ord på, trots det är det en perfekt "mysbok".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar