lördag 2 oktober 2010

2 år sedan...

För två år sedan gjorde vi oss klara för att åka på ultraljud. Vi kände spänning, glädje och lite nervositet.... Efter den här dagen betyder ultraljud bara en sak - ren skräck!

Den här dagen omkullkastade hela mitt liv och mitt liv kommer aldrig att bli sig likt igen. Nils var så sjuk att just då kändes beslutet, att avbryta graviditeten och låta honom somna in, rätt. Om jag då hade vetat hur mycket skuldkänslor och ångest detta skulle medföra för mig, så hade jag nog inte valt så. Jag vet inte hur mycket ångest, oro och sorg det hade medfört att se mitt sjuka barn växa upp och kanske inte ens vara medveten om sin omgivning. Men då hade jag inte levt med känslan av att ha valt bort mitt eget barn.

Ingen kan säga att vi valde rätt för det här var en situation där det inte fanns något "rätt beslut", allt var fel och det är något som ingen människa ska behöva uppleva eller behöva ta ställning till. Jag förstår att läkaren inte kunde ta beslutet utan kunde bara råda oss, men vad skönt det hade varit om vi hade sluppit om någon tagit beslutet åt oss.

Livet är komplicerat, samtidigt som jag känner stor sorg över Nils så känner jag en oerhörd glädje och tacksamhet över Ebba och Tilda.

****
Lilla älskade Nils, vila i fred
vi möts i himlen och då ska jag hålla dig i min famn
- det är min stora förhoppning
****

5 kommentarer:

  1. Ååh känner verkligen med dig!
    All styrka och lycka till dig!
    Varma kramar från Sara

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet! Styrkekramar till dig Mia!

    SvaraRadera
  3. en jättekram från mej med

    SvaraRadera