Känns som en seger

Hittade den här fina bilden som jag tycker visar på stor syskonkärlek. För visst det händer att våra underbara tjejer bråkar, men de är faktiskt mer sams än de bråkar och de har väldigt roligt tillsammans. De bryr sig om varandra och tar väl hand om varandra. De delar på leksaker även om det ibland blir bråk och de unnar varandra att få paket och presenter. Kort sagt de är fina tjejer och fina syskon.

Men det är inte bara saker, kärlek och empati som de delar. De har även samma hemska hosta. De hostar tills de kräks eller knappt kan andas. Hostan gör att de deras ork tar slut och de blir helt färdiga. Även om Tildas anfall har blivit bättre nu när hon är lite äldre får hon fortfarande hosta ibland. Ebba har det nu som Tilda hade det för några år sedan och kan få hosta varje vecka (vi har vabbat 18! dagar för hosta under 2012, nästan tre och en halv vecka). När Tilda var 1,5 år var vi inne akut på barnmottagningen eftersom hon inte fick luft och då fick hon hjälp att inhalera, detta upprepades två gånger. De berättade då att om man var tvungen att göra det tre gånger innan man fyllde två år gör de en utredning om förkylningsastma. Tilda fick alltså bara inhalera två gånger och det blev ingen utredning. Ändå fortsatte hostattackerna att komma. Då jobbade jag inte och behövde inte vabba, men periodvis kändes det som om Tilda var mer hemma än hon var på förskolan. Jag kontaktade vårdcentralen ett flertal gånger, men fick inte hjälp. Vid ett tillfälle när jag ringde talade sköterskan, som svarade i telefon, om för mig att jag kunde minsann inte ringa vårdcentralen varje gång mitt barn hade hosta. Om det hade varit normal hosta hade jag hållit med, men när mitt barn inte får luft och kan ha hostattacker som varar i 10 minuter då är det inte normalt! Samtalet till vårdcentralen fick mig i alla fall att tappa hoppet och vi fortsatte att vara hemma med barn som hostar lungorna ur sig.

I slutet av september åkte Johan till vårdcentralen med Ebba när hon hostade och han fick direkt en tid till barnmottagningen för utredning. (Så vad beror det på, behövs det en man för att man ska bli tagen på allvar och inte ses som hönsmamma????). Igår var vi på barnmottagningen och jag var laddad till tusen, nu jäklar skulle vi få hjälp. Jag hade skrivit upp alla vabdagar för hosta och gått igenom med Johan vad vi skulle säga, Vi var laddade för att kunna strida ordentligt. Vi fick träffa en kvinnig läkare som tog oss på allvar. Hon behövde inte höra hur det lät när Ebba hostade utan hon tog sig tid att lyssna på oss och vad vi berättade. Direkt bestämde hon att skriva ut astmamedicin till Ebba och dessutom har vi fått en ny tid för att Tilda ska kunna få samma behandling. Jag fick tårar i ögonen av tacksamhet. Efter fyra år var det någon som verkligen tog oss på allvar. Läkaren blev dessutom arg när jag berättade vad de sagt på vårdcentralen, så det känns som jag äntligen fått upprättelse. Men bäst av allt:

Ä N T L I G E N har Tilda och Ebba fått hjälp!!!!