Saknaden efter ett älskat barn

Igår hade det gått tre år sedan vi förlorade Nils och smärtan finns fortfarande kvar. I somras hittade jag det här citatet på en annan blogg (de har förlorat sitt barn på liknande sätt som vi gjorde). Jag lånar det eftersom det säger precis allt om hur det känns att förlora sitt barn, ett barn som aldrig andats utanför magen. Sorgen efter det som skulle ha kunnat vara....


Eftersom jag inte vill plagiera något har jag tagit citatet rakt av, men läs 3 år istället för 4 år.


Tiden läker ingenting. 4 år är en sekund i evigheten. 4 år är saknaden och sorgen. 4 år är tyngden av ett litet barn i famnen som inte finns. 4 år är tystnaden efter skriket som aldrig hördes. 4 år är glittret i två ögon som för alltid är slutna. 4 år är barfota fötter på golvet som aldrig fick springa. 4 år är smärtan i en mammas själ, tårar i hemlighet, små skakningar på två händer som minns, tryck i bröstet som vill ut. 4 år är vakum. Ännu. Alltid.

Snart är det din födelsedag. Idag är det fyra år sedan vi fick veta. Du mitt barn, för god för världen. Du, så saknad och älskad. Det fanns en plats här. Vi väntade på dig. Nu finns där en skugga av det som skulle varit du. Din plats. Ditt liv. Vår dröm. En sekund i evigheten och tiden läker ingenting.

Barn lever för alltid i sina mammors hjärtan. På det sättet kan barn inte dö.