... efter att klockan ska bli 19.30 då troligtvis båda barnen ligger i sina sängar och somnar inom kort. Ebba är inne i en period som kräver allt tålamod man har gånger 100. Det är fruktansvärt gnälligt här hemma och för er som inte vet så äter sig gnäll in i hjärnan tills man tror sig bli galen och tycker att en hjärtinfarkt skulle vara ett bra alternativ. Jag älskar verkligen mina barn otroligt mycket, men mina gnälliga barn älskar jag inte fullt lika mycket. Det värsta är att gnäll smittar och Tilda blir även hon gnällig, men det slutar inte där - jag blir gnällig. Tillslut består hemmet av tre gnällspikar som går omkring och tjurar och gnatar - inte så trevlig kväll. (Johan är inte hemma idag, annars blir det fyra gnällspikar).
Sen när det är som värst så kommer det en liten hand och smyger in i min, eller en liten tjej som vill sitta i mitt knä och mysa en stund och då (trots att man höll på att explodera av frustration sekunden innan) är allt glömt och mammalivet är underbart igen. Tur att det behövs så lite för att uppväga tre timmars gnäll. Jag skriver slutet på det här inlägget med en hand eftersom Ebba krupit upp i mitt knä och borrat in sitt huvud i min halsgrop. Älskade lilla "skitunge", du är förlåten för allt gnäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar