Sorg är en del av livet, men inte lättare för det

När Nils dog fick jag kontakt med andra mammor som hade förlorat sina barn när de fortfarande var gravida. En del hade råkat ut för samma som oss, en del hade förlorat barnet i samband med förlossningen, och andra hade råkat ut för andra saker. Det finns många hemska historier om hur förväntansfulla föräldrar får sina drömmar krossade. Enligt något ordspråk ska motgångar stärka en eller åtminstonne ska man lär sig något av dem, att förlora ett barn är ingen sådan motgång. Jag har inte lärt mig något av det och om jag blivit starkare av det - nej, det tror jag inte och det har i så fall inte varit värt det.

Idag läste jag i en av dessa mammors blogg. Hon har två barn i himlen, den ena dog under förlossningen och det andra barnet dog i magen i vecka 17. Trots det hemska och sorgliga som hon skriver om så är det så otroligt fint skrivet och det gör att man verkligen tänker till. Även om vi förlorade Nils så rullar vardagen på och ibland glömmer jag att vara tacksam för det jag har. Dagarna kan bli långa och enformiga och vardagstristessen tar över. Om barnen är ovanligt gnälliga kan allt kännas extra jobbigt. Då är det så lätt att bara gnälla och klaga själv, fast jag egentligen är så ödmjukt tacksam över att vara mamma till två fina flickor. Jag har bestämt mig för att varje kväll innan jag ska sova så ska jag tänka över alla de små fina stunderna som varit under dagen. Det finns alltid fina stunder även om dagen har varit trist och gnällig, det kan vara ett skratt när man byter blöja, en kommentar, en kram eller en blöt puss. Jag kommer att skriva mer om att vara mamma i blogg framöver.

Nils kommer jag att älska och sörja hela mitt liv och det är något jag vill göra. Han är lika mycket mitt barn som Tilda och Ebba är. Han skulle nu ha varit ungefär 1 år och 4 månader. Han skulle alltså ha kunnat gå och börjat prata. Till hösten skulle han ha börjat på dagis. Han finns så nära hela tiden och samtidigt rullar livet på, sorgen är inte närvarande varje dag längre, men den finns nära och det kan räcka med ett ord i tidningen, en filmsnutt eller en sång för att den ska blomma upp igen. Det finns ett fotografi av Johan när han är ca 4-5 år. Han ska spela fotboll och har matchkläder på sig, det är så jag ser vår lille Nils, en ljushårig pojke som tycker om att röra på sig. Jag hoppas att Nils har möjlighet att spela fotboll i himlen...