Jag har ingen direkt åldersnoja, men det är klart man börjar känna sig lite gammal. Jag har nu fyllt 31, gift, två barn och hus. För 10 år sedan hade jag sett mig själv som otroligt vuxen och stadgad. Jag vet att det fanns några på högskolan och även i studenthemmet som var 30+ och de sågs som väldigt, väldigt gamla.
Ja, åren går även om man inte märker det på samma sätt längre. Nu vet jag knappt hur gammal jag är, i alla fall måste jag tänka efter när någon frågar. Däremot kan jag nästan säga på exakt dag hur gamla barnen är. Tänkte faktiskt på åren som går igår när jag var ute på promenad. Ebba låg i vagnen men Tilda cyklade bredvid mig på sin nya cykel. Det är fjärde året som jag går den vägen på promenad med Tilda. Första året var hon bebis och låg i vagnen, de andra två satt hon i sin sulky. Nu cyklar hon bredvid mig!!! Då börjar man förstå hur många år som faktiskt gått. Ett annat tecken på att åren går är att mina första elever (som jag hade när de gick i trean och de var nio år) börjar gymnasiet nu i höst.
Nej, jag säger som min vän Helena - hon gratulerade mig på tjugoelva-årsdagen, då får jag fortsätta vara tjugo nånting ett tag till och plötsligt känner jag mig ung och pigg igen (trots att Ebba hade väckning halv sex idag). Dags att ta tag i ytterligare ett år, nästa gång fyller jag tjugotolv....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar