En mammas kärlek

Det har sagts så många gånger att det nästan blivit uttjatat men det är så sant att det ändå går att upprepas gång på gång; Innan man fått barn kan man inte förstå den otroliga och uppoffrande kärlek som man känner för sitt barn, man är beredd att göra vad som helst för att ens barn ska ha det bra och må bra. Det är inte bara en fantastisk kärlek man får i samband med att bli förälder, man får också en oro för vad som kan hända och ibland är den nästan överväldigande.

Jag minns första veckorna efter att Tilda hade fötts. Jag och Johan hade sett en film om vad som hände med världen på grund av miljöförstöringar. Jag minns inte vad den hette men som ni förstår så fick det inga roliga effekter och väldigt många människor råkade illa ut. Jag kunde ligga vaken och tänka på hur världen skulle förändras och hur det skulle påverka oss och hur det skulle påverka Tilda. Efter ett tag bleknade den bilden och oron riktade sig mot om hon blev sjuk eller åt dåligt, mer vardagsnära problem. Sen kom svininfluensan. De första rapporterna om svininfluensan antydde att mer eller mindre alla gravida skulle dö av sjukdomen (jag väntade Ebba). Har ni läst eller sett Pestens tid? En bra bok, men så hemsk. Där drabbas världen av en fruktansvärt smittsam influensa. Nästan alla dör, bara ett fåtal klarar sig och måste försöka leta reda på andra överlevande. Återigen började filmen spelas upp i mitt huvud, hur Tilda ensam stod kvar i världen. Antingen för att alla andra i hennes omgivning hade dött eller för att de inte visste att Tilda var ensam kvar. Det var svårt att bli av med de tankarna. Jag kommer även ihåg ett fall i Hjo, tror jag det var, där en liten flicka (2 år) var ensam i flera dygn med sin döda mamma. Jag tänkte på hur den lilla flickan måste varit förtvivlad under de ensamma dygnen, jag har för mig att hon hittades liggande bredvid sin döda mamma.

Nu ska jag komma fram till det jag egentligen tänkte med inlägget. Förutom all den kärlek man känner, ger och får när man är förälder och den oro man känner av i både stort och smått så har jag fått en helt annan känsla för andra föräldrar som drabbas. Innan har olika händelser, situationer och berättelser kunnat påverka en, men nu kan man verkligen sätta sig in i siutationen på ett annat sätt. Idag tänker jag på alla föräldrar som finns i Japan och all den oro de kan känna över vad som hänt. Kanske har de lyckats rädda sig själva och sina barn, men nu måste oro sig för att få tag på vatten och mat, och oroa sig över vad som ska hända med kärnkraftverken och eventuell radioaktiv strålning. Föräldrar som sett sina hus bli totalt förstörda i vattenmassorna - allt, verkligen allt är borta. Det finns säkert föräldrar som idag inte vet om deras barn ligger under rasmassorna, förts bort av vattnet eller om de blivit räddade. Mina tankar finns hos dem, och jag önskar att deras oro ska kunna få lättas och att det ska bli så många lyckliga slut som möjligt. För det kommer att bli ganska många olyckliga slut, men jag hoppas att så många som det bara går ska få ett Hollywood-slut på sin hemska film.